PS. Nu finns bilder från tidigare inlägge också uppe, puss!

Så hur länge kan man gå på eufori? Hur mycket kan känslorna gå upp och ner? Hur kan hjärtat skrika så många nej och så många ja på en gång. Jag vet inte, jag försöker suga åt mig alla känslor och minnas dom.

Så efter en fantastisk kväll blev det ju som sagt fredag. Jag började dagen med en riktig grekfrulle nere på caféet med Moa. Det kändes lite symboliskt på nått sätt, hon var den första i mitt team som jag träffade under utbildningen på Mallorca och nu en av de absolut sista. Sen gick jag hem och packade. Det är svårt, packa ner hela sitt liv i några väskor. Men de gick ganska bra, Moa fick alla artiklar jag inte kunde ta med hem, skönt att veta att det kommer till användning.
Runt lunch gick jag ut och la mig vid poolen och under tiden kom mer och mer folk till poolen för att hänga och det var så mysigt..!
Klockan sex gick vi ner till havet för att äta en sista middag tillsammans, Patrik och Tim kom cyklande från hotellet också bara för att få äta och krama hejdå. De bjöd mig på maten och när de väl var dags var det jobbigt. Sjukt jävla jobbigt rent ut sagt. Tidigare har det varit som jobbigast när jag sa hejdå till Amanda på Sardinien förra året, nu kändes det som jag gjorde detsamma fast till sex Amandor. Ja fy så jobbigt. Håll i mig och släpp aldrig taget. Jag kommer att sakna dig, sa dom en efter en. Jag kommer att sakna er också fina ni.

Vid kvart i åtta körde Nicola mig till flygplatsen, Ella var gullig och följde med också. Och tack för det för det är svårt med fyra väskor! Tillsist hade jag även kramat dom hejdå och checkat in alla väskor. Och då satt jag där i gaten, ensam. Då slog plötsligt en jobbig tomhet upp i mig. Nu är det bara jag.

Då bestämde jag mig för nästa mission, det ska inte få vara helt slut än - jag vill åka cockpit hem. Jag hade tänkt på det innan men aldrig varit så nära nu som tidigare. När jag väl gick upp på trappan till planet och kollade in till piloterna killade det i magen. Jag förklarade för de hur det var, att jag hade en dröm att få åka där och att detta är min sista flygning som staff. Och efter lite prat bestämde de sig - jag fick åka med under start och landning. Pirr!!! Jag fick först gå bak för att lämna mina grejer och sedan diskret ta mig fram till kaptenen igen. Väl därinne, (det var så litet förövrigt), blev jag fastspänd som ett litet barn från alla hörn. Det pirrade rejält i magen här. Jag pratade lite med piloterna och sen var det dags att ge sig av, det var så coolt att se alla tusentals knappar åka upp och ner och snurra runt. Jag satt kvar en stund efter start och fick en liten föreläsning. Sen gick jag ut igen och gick till min stol, förövrigt ganska svårt, hur ska man se ut när man just gjort nått jättecoolt och inte får visa det?! Jag tror jag sken ganska mycket.

Nu har jag precis ätit flygmaten och är proppfull, men det var gott! Jag kommer nog somna en stund nu innan det är dags för mig att gå in i piten igen, hehe jag är så lyckligt lottad! Det kunde inte ha blivit ett bättre slut på de här äventyret!

/L