Kommer ner och tåget rullar in, yes vi hann, kvinnan på tåget säger att vi inte får hoppa på om vi inte har biljett. Jag säger att vi kan fixa det direkt via mobilen när vi tagit in all packning. Hon ler och säger ”det måste lösas innan avgång, ni har en minut på er”. Jävla SJ, jävla tjej och jävla allt tänkte jag då. Hon säger att dörrarna på tåget inte kan öppnas mer, öppnar efter det själv en dörr och hoppar in. Jag börjar gråta. Fan var försvann mänskligheten. Pelle försvinner iväg, fan för Pelle, var försvann han nu då. Jag ser mig om och ser att kvinnan som gått förbi och som Pelle står och pratar med inte är någon mindre än Carola Häggkvist. Vad nu. Då kom mitt hopp om människan tillbaka, fina människa. Hon hjälpte oss bära all packning upp igen och satt med oss och väntade på nästa buss. Pelle och hon snackade om flyktingar och att han eventuellt skulle kunna hjälpa henne, att hjälpa andra.
Hon var mysig. Tack för all hjälp.

Så nu sitter vi på bussen då, hem till Linköping. Jag är hungrig men vet att mamma och pappa väntar på stationen. Ska bli så skönt att bara packa in alla saker i bilen. Huha. Nu börjar semestern på riktigt. Fasen så skönt. Ses vi? Jag hoppas det!