14 november 2018

 

Hej!

 

Jag gör väl som jag gjort tidigare och börjar där jag slutade sist. Vi var på paradisön som sagt och planen var att stanna där tre dagar, det visade sig dock att hotellet var fullbokat den sista natten så besvikna fick vi ändra planerna lite. Vi hade i alla fall en väldigt bra tid när vi var där, bungalowsen var häftiga och det var som jag skrev förra gången underbar personal.

Min andra kväll tillbringade jag tillsammans med en av ägarna, en väldigt gammal man som jag bad berätta lite historia för mig. Han berättade mer än gärna och han hade mycket att säga, han var dock tydligen med att allt var från hans perspektiv vilket jag ganska snart förstod också. I vilket fall var det jätteintressant.

Han berättade att 60% av Kamboja befolkning är under 30 år, dels eftersom den andra generationen dog under Pol Pots ledning men också för att medelåldern bara är 60 år. Att kambojianerna inte förstått sambandet mellan hygien, miljö och hälsa - vilket vi tydligt fått se eftersom hela landet är så smutsigt och soporna bara ligger på sidan om gatorna alternativt i vattnet. Han berättade att det är kvinnorna som arbetar och männen gör ingenting, de dricker whiskey eftersom whiskey är billigare än vatten. Man har inte riktigt någon religion men om man måste tro på något så är de Budda. De händer att folk gifter sig och männen har alltid en "nummer 1" men det är heller inget ovanligt att man har flera stycken under, vilket inte är något man hymlar med. Det finns inte några lagar på riktigt och hela landet drivs av korruption. Man kan inte lita på någon (OBS allt det jag skriver nu är mannens ord som han berättade för mig och ingen ren fakta. Jag vill inte trampa någon på tårna, även om det också är såhär jag har upplevt landet). Med det här att man inte kan lita på någon menade mannen också att det spelar ingen roll om han ger sina anställda pengar till barnens skolor, till deras sjuka mamma osv de kommer ändå stjäla så fort de får chansen. Med all rätt menade han dock också för "du vet inte hur det är att hungra sönder, att inte veta hur man ska överleva, hur de är att ha en pistol mot huvudet. De vet helt enkelt inte vad som är mitt och vad som är ditt".

Det var i alla fall vädigt intressant att sitta och lyssna på honom och hans erfarenheter av att leva här. Jag och den andra kvinnan som också satt och lyssna fick chansen att fråga sånt vi funderat över och jag är jätteglad för den stunden. Den andra kvinnan måste jag nästan nämna också, hon var cool, en lite äldre dam som reste runt världen och bloggade som "the grandmam".

 

Vår andra dag på ön var väldigt mysig och förutom att ligga i solen, läsa bok och bada gick vi på en liten utflykt till en lokal by som fanns ca 20 minuters promenad genom djungeln. Det var så varmt och vi var hela tiden på jakt efter de farliga ormarna som lurade. Framme i byn var det precis som man kan tänka sig hur det är att komma in i en djungelby. En del av de riktigt små barnen hade kanske aldrig sett ljusa personer förut och de stirrade länge. Pojkarna spelade fotboll, flickorna dansade eller sjöng och några få vuxna jobbade, de andra satt och stirrade eller höll på med sina mobiltelefoner, väldigt absurt. Mycket hundvalpar har vi sett överallt också, det skär oftast i hjärtat.

 

När vi kom tillbaka till hotellet tog vi en liten kanottur, alltså en väldigt liten men mysig! Mitt emot vår beach på resorten fanns en annan liten ö, denna ö hade vi fått förklarat för oss när vi kom fick vi inte störa. Där kostade det nämligen 300 dollar att bo per natt, ön hade en egen doktor, en egen helikopterplatta och där var fotoförbud. Jag skulle så gärna vilja veta vilka som bor på den där ön, haha.

 

Vi var i alla fall tvunga att lämna resorten på måndagen och vi valde att ta den senare färjan till fastlandet så vi fick några timmars sol på förmiddagen.

Väl tillbaka i Sihanouk Ville valde vi att åka tillbaka till hostlet vi sovit på innan, vi mötte också upp våra tyska vänner som vi lärde känna i Siam Reap och åt middag med dom, drack några öl och spelade kort och biljard, det var en kul kväll.

 

På tisdagen skulle vi ta oss över till Vietnam, vi hade diskuterat fram och tillbaka hur vi ville göra och alternativen vi stod mellan var nattbuss 17 timmar eller flyg. Vi var lite småtrötta på buss och efter vår hemska upplevelse sist och med vetskapen att det kommer bli mycket nattbussande i Vietnam valde vi att boka flyg, även att det var mycket dyrare. Kanske skulle vi denna gång då slippa bli lurade på massa pengar? Det skulle vi inte slippa.

Väl på flygplatsen på morgonen efter säger personalen att vi inte betalt för bagage, vilket det stod i vår biljett att vi hade. Jag stod med biljetten framför personalen och blev rosenrasande eftersom både de och jag såg att det stod "23 kg included". Men de gav sig inte och ända sättet för oss att få åka med var att betala 65 extra dollar, per väska. Det visade sig så småningom att detta var något de gjorde på varenda backpacker som kom bakom oss, som sagt, lita inte på någon.

Med dåliga humör kom vi sedan på flyget precis i tid eftersom säkerhetskontrollen och tjafset dragit ut på tiden innan. Jaja tänkte vi, vi kommer i alla fall fram och ibland är tid också pengar och ska jag vara helt ärlig tror jag nästan det är säkrare med flyg än bil på de där vägarna. Också en fakta från mannen - en av de absolut vanligaste dödsorsakerna i Kamboja är trafikolyckor, vilket inte förvånar mig ett dugg.

Skulle det starta bättre i Vietnam då? Inte, vi blev superblåsta av en arg taxichafför som skrek till oss att han skulle ha sina pengar. När vi gick ut såg vi att han bara hade åkt flera varv runt kvarteret, vi kom in och surade av oss hos hostelreceptionisten som sa lite halvt "ja, ni betalade alltså lika mycket för den turen som de ska kosta att åka genom hela mitt land, och mitt land är stort". Hmm.

 

Men sen sa den snälla personen att från och med nu skulle vår otur vända och att han skulle förklara allt för oss, vilket han också gjorde!

Idag då, onsdagen den 14e, gick vi upp tidigt för att se alla Ho Chi Minhs sevärdheter som receptionisten ringat in på en karta till oss och när vi sedan tog lunch runt ett insåg vi att vi hunnit med allt vi ville se och lite till.

Staden Ho Chi Minh är Vietnams största stad och precis som alla andra städer vi besökt hitills väldigt stressig och trafikerad, om jag tyckte de var mycket mopeder på gatorna i Kamboja är det ingenting mot här. Sevärdheterna vi såg under dagen var bland annat marknader, kyrkor, museum och operan. Fina byggnader men inte superspeciellt. Det bästa vi hittade dock var en foodcourt, "surprise" tänker alla ni som känner mig men på riktigt så var detta en mathimlen. Vi kunde gå runt bland ett 50-tal restauranger och alla köpa vad vi ville ha från vilket ställe innan vi kunde sitta tillsammans och äta.

Jag är så nöjd för ett av mina mål på resan har varit att lära mig äta med pinnar, nu fyra veckor in på resan, äter jag med dom utan problem!

 

Klockan halv 5 satte vi oss på bussen där jag nu sitter som ska ta oss till strandstaden Mui Ne, känt för sina sanddynor. Bussen är något helt nytt och vi sitter i små stolsängar, jag vet inte hur jag ska förklara det men tänk er liggande fotöljer på varandra. Det är jättebekvämt men väldigt annorlunda. Om fem timmar är vi framme!

Det blir lite längre inlägg nu när jag väl skriver för jag vill berätta så mycket, hoppas att det är okej för er och att ni inte hinner tappa tålamodet! :)

 

Ha nu en fin dag, Stor kram

/Lovisa