Skrivabstinens
Godmorgon. Klockan är 11.43 och jag har ganska nyligen gått upp ur sängen. Jag känner mig som Törnrosa och tror jag skulle kunna sova i 100 år. Nu sitter jag på min nyfixade balkong och har äntligen datorn i knät. De känns som jag har så många ord som måste ut, måste skrivas ner någonstans.
Ni som känner mig vet hur jag funkar, allt eller inget. Minns ni när jag skrev de där inlägget om olika mjölksorter, att jag är allt annat än mellanmjölk. Den senate tiden har varit väldigt intensiv. För ovanlighetens skull tänker ni? Och jag har verkligen gått mellan toppar och talar, det kan gå på en dag, en vecka eller en timma från super till skit och andra vägen också. Morrnarna är värst och jag vaknar oftast med ganska mycket ångest. Därför försöker jag ta mig upp så snabbt det går och ta mig till skolan, och så mycket lättare de är att gå upp nu när solen skiner nästan varje dag!
Men för att ha haft så mycket de senaste månaderna är jag ändå glad att jag lyckats lösa det på ett snyggt sätt. Även om jag har problem med att inte hinna ikapp nuet. Det känns svårt att förklara i text men om NUET är en position så står jag på ett annat ställe två kilometer bort och tittar på nuet. Jag står och ser Lovisa, som inte ens hunnit processa att Charleys tant är över, göra sin sista föreställning i sin slutproduktion några månader senare. Och det är ganska så läskigt att se allt detta utifrån. Det känns som jag under mina toppar försöker springa allt jag har för att hinna till positionen NUET men när jag nästan är där så har positionen flyttat sig och ett nytt äventyr redan startat.
Det är till exempel därför jag har valt att inte söka några sommarjobb. Många frågar mig ”vad ska du göra nu” ”vad händer i sommar?” Och ärligt talat, jag har ingen aning. Jag vet att jag förhoppningsvis kommer göra en dinnershow på helgerna i Uppsala men annars vet jag inte. Och det är ett medvetet val. Vissa dagar, timmar känns det skitobehagligt och jag får ont i magen, jag har ju ingen aning om hur jag ska betala min hyra? Men å andra sidan känns det välbehövligt, spännande och nödvändigt. Jag har jobbat sen jag var 11 år och började på Astrid Lindgrens Värld. I hela mitt liv har jag vetat vad jag ska göra. På studenten när alla stod och grät för de nu var arbetslösa, då visste jag att jag inom några månader skulle åka iväg med Fritidsresor. I hela mitt liv har jag haft en plan och det här är första gången någonsin jag inte har det. Men vet ni, jag är inte så orolig, jag tror att det kommer att lösa sig. Jag tror att ödet kommer visa mig vad som ska hända. Och jag måste få vila lite, så är det bara.
Men tillbaka till slutproduktionen i alla fall. I 14 dagar i sträck har jag och min klass varit i skolan, första veckan 9-21 varje dag. I onsdags hade musikaltvåans slutproduktion Company premiär och sen dess har vi spelat 6 föreställningar.
Jag var tvungen att ta en kort paus här emellan, läsa om den där lite snutten några gånger, för att inse det själv, haha. Ja, nu är det över, föreställningen som vi fick veta att vi skulle köra i september. Sen dess har våra fredagar haft lektionen ”produktion” där vi jobbat på scener, dans och musik. Två intensiv veckor har vi också haft där allt fokus legat på musikalen och faktiskt kände jag redan någon gång i december att ”det här kommer att bli bra”.
Och de blev de! Jag har privilegiet att arbeta med såna fantastiska kollegor och mina lärare går inte av för hackor! Jag har utvecklats något enormt under processen och tror kanske inte jag skulle vara med i en musikal av Stephen Sondheim om det inte hade varit via skolan. Jag är så imponerad över hur lärarna sett till att vi alla 15 fått nästan exakt lika stora roller och hur alla valt att tolka sina karaktärer.
Premiären sen, den var härlig. Jag kände att vi var i fas med projektet och även om jag var nervös var det på ett bra plan. Efter det har vi som sagt spelat 6 föreställningar, i helgen var familjen, A-L, mormor, Sofie och Schmolle uppe och tittade på musikalen och innan jag spelade sista föreställningen igår åt vi alla hotellfrukost tillsammans.
Och gårdagens föreställning gick också bra, jag känner faktiskt att alla föreställningarna denna vecka gjorde det. Så himla skön känsla.
Efter föreställningen riggade vi tillsammans ner hela scenen, städade och fixade innan det var dags för pizzafest! Det var så himla varmt och skönt igår att vi alla kunde sitta ute och äta och några höll tal och vi hade förberett små diplom och nomineringar till våra ettor, som agerat ensemble i föreställningen.
Vi var kvar på lastkajen till runt 10 innan vi gick ner till Lumabryggan en sväng, avslutade gjorde jag inne i stan på en uteservering och kom hem skapligt tidigt ändå. Var/är ju som sagt helt slut. Men jag ringde pappa inatt när jag gick från tunnelbanan och jag vet att jag sprutade glädje och adrenalin och var lycklig så jag måste ju känna ändå, även om de på något märkligt sätt sker utanpå mig.
Nu ska jag snart åka in till skolan igen, jag ska ha musikteori och hämta alla kläder som behöver tvättas. Jag har nämligen svettats ett x antal liter, haha, jag och Anne gör en karatescen i föreställningen som är rätt så ansträngande.
Inatt åker vi till London, hela klassen mot London. haha, ja ni ser, det är inte konstigt att jag inte hinner smälta saker, för innan jag hinner blinka står nästa sak och väntar. Jag är dock rätt så nervös för detta eftersom det är jag och några till i klassen som varit ansvariga för bokningarna, så på ett sätt vill jag bara komma dit och se att allt funkar så jag kan slappna av helt.
Men det ska i alla fall bli hur kul som helst att få göra detta med klassen. Vilket avslut på två fantastisk år tillsammmans! Vi ska se musikaler, besöka en skola och hänga i parker! Jag tror det kommer att bli succé. Cross your fingers.
I alla fall! Nu måste jag käka lite frukost innan jag beger mig i solskenet mot skolan!
Jag kände att det här inlägget var frigörande och nödvändigt och ett sätt att rensa huvudet lite.
Hoppas ni mår bra och att ni också njuter av årets bästa månad.
Stor kram.
Lovisa
