Hejhej!

 

Det är måndag och jag är tillbaka på Böda. Igår simmade jag 1 kilometer uppe i Vansbro och idag jobbar jag som aktivitetsvärd på Böda Sand. Jag kan inte fatta det där, hur snabbt det går att förflytta sig och så, knas. 

 

I fredagskväll åkte jag, Linnea och Pelle (som hade varit några dagar på besök på Öland) till Horn direkt eftr vi slutat jobbet. Hemma i Solhem väntade Julias 18 års fest och massor av god mat. Dessutom är farbror Peder och kusin Johan på besök i Sverige så det var roligt att träffa dom också. 

 

På lördagen var det marken och jag är så glad att jag faktiskt kunde vara med ända till klockan tre! Då tog jag och Pelle nämligen våra väskor och påbörjade den lilla turen uppåt. Vi hade bokat hotell i Örebro över natten och det var ett jättefint Scandic. Vi gick ut och åt en god middag på kvällen, drack lite drinkar och Pelle berättade om när han bodde i Örebro under något år eller sådär.

 

På söndagen sen var det dags, jag skulle genomföra mitt sista steg i Den svenska tjejklassikern, Vansbro simningen. Jag är så glad för att vi var ute i tid och för att för en gång skull vara på plats långt innan och ha chansen att bara chilla runt och njuta och ta in situationen och autmosvären. Klockan 12.40 gick min start och jag var taggad till tusen. I början tyckte jag dock att hela situationen var lite obehaglig och det var väldigt mycket folk som simmade tätt inpå varandra. Jag hade läst att man skulle hålla sig när bryggan men grejen var ju att alla nog läst det. Så efter att ha trängts ett tag bestämde jag mig för att ta utsidan istället, kanske lite mer strömt men mycket mindre folk! Något som var roligt var att under den kilometern som man simmade stoddet publik och hejjade hela vägen. Pelle kunde i princip springa bredvid mig, haha. 

Jag körde ett "normalsnabbt" bröstsim till mitten innan jag. kände att jag hade mycket kvar att ge, då ökade jag och under andra hälften körde en del crawlintervaller. Hela tiden hörde jag Pelle peppa och hejja. 

Jag minns att jag en gång under starten av loppet tänkte för mig själv "vad håller jag på med egentligen, jag har ju inte tränat någon simning alls i år". Men det gick ändå super, jag kände mig jättestark! 

När jag väl slängde upp handen på mål och mitt chip registrerades kände jag eufori. Jag har gjort en svensk tjejklassiker! Jag har gjort det! Så länge som jag tänkte på det när jag bodde utomlands, nu är det gjort! 

Jag gick upp ur vattnet och säkerheten var stor, sjukpersonal som frågade hur jag mådde och hur det kändes. Jag tog emot min medalj och sprang upp på den lilla scenen! Superstolt. I princip alla var ju flera stycken, kompisgäng, mamma-dotter, syskon, men jag var själv, hehe. Men ensam är stark som det heter! + att jag hade min trogna följeslagare på andra sidan nätet! 

 

Efter loppet fick jag en stor kram och vi satte oss och åt mat. Kollade runt på området lite till och pratade utan stress. När vi kände oss nöjda av allt drog vi oss så småningom bort mot bilen, vi hade ju ett antal timmar/mil framför oss. 

 

Totalt åkte jag 80 mil igår, jag satt i bilen i 10 timmar. Kan faktiskt inte minnas att jag gjort det någon gång tidigare. Inte i mitt vuxna liv i alla fall. Men nu är jag back på Böda och redo för en ny vecka som ska komma och ta mig. På fredag är det första scensommar här och på lördag har jag min första "lediga" dag, där jag inte har några som helst planer, på hela sommaren! Som jag ska njuta!

 

Hoppas ni får en fin vecka! 

PUSSS

/L