Hej igen.

 

Egentligen hade de här kunnat vara i samma inlägg som det förra, jag sitter fortfarande på flyget och det är fortfarande onsdagen den 19e. Den enda skillanden är att det gått lite tid och utanför flygets fönster kan man nu skåda en av de vackraste solnedgångar jag sett. Den har alla regnbågens färger och de ser ut som himlen brinner. Men jag vill ändå att det här ska få vara ett eget inlägg. Så here we go!

 

Tio veckor har gått. Tio veckor i en ryggsäck. Tio veckor som innehållit sjukdom, utflykter, hostel, vänner, bedbags och lärdomar. Och säkert mycket mycket annat också!

 

Thailand var vår första destination och Phucket och de södra öarna blev var vi lärde oss hur man backpackar. Med facit i hand är jag glad att jag inte hade gjort mer forskning än jag hade gjort. Planen med det var att kunna lära mig längs resans gång men också vara spontan och inte behöva följa ett regelverk eller en bestämd rutt. Jag har dessutom enkelt för att glömma (det är ju dels därför jag bloggar) så att läsa på om staden eller ön när vi väl kom dit eller var påväg fungerade bättre för mig.

 

Phiphi och Koh Lanta. Thailands öar ligger som en highlight för oss alla noterade vi igår när vi pratade om resans toppar och dalar. Varför? Jag tror att de beror på att Thailand har det mesta, det är inte sönder exploaterat men ändå relativt utvecklat. Dessutom var hela Thailand väldigt enkelt, kollektivtrafiken var uppbyggt efter backpackers och bussresorna billiga och smidiga. Thailändarna var/är som folk trevliga och kan ändå prata lite engelska. Maten är billig och landet är relativt rent.

 

Vidare vi for till mitten av landet och på Koh Pangang checkade vi av fullmoonpartyt på vår bucketlist. So far so good men nästa stopp var Koh Tao och dykarlicenset skulle tas. Här började också sjuksomsskiten ta fart och jag har aldrig varit så irriterad över en sjukdoms tajming. Den värsta halsflussen jag någonsin haft resulterade i totalt 2,5 veckas antibiotikaätande. Som kom att följa med nästa infektion och ytterligare 2 sjuka veckor.

Iaf! Resa upp till Bangkok vilket egentligen inte fanns med på vår reseplan från början. Jag tillbringade mycket tid i sängen men tog mig ut och såg en del också. Tjejerna levde life och gick med låten"one night in Bangkok" mot nattens äventyr.

 

Buss från Bangkok till Kamboja. En lång tur och vi blev lurade på mycket pengar, vilket skulle visa sig bli något som jag idag samankopplar Kamboja med, tyvärr.

Siam Rep och Ankor Wat, fantastisk upplevelse, mötte mycket fina människor. Huvudstaden Phnom penh med Prision 21 och Killing Feilds. Skitjobbigt men viktigt. Södra Kamboja och Koh Rong, hittade paradiset på andra sidan ön. Men ett korrumperat smutsigt land där allmänbildningen inte kommit att bli så hög ännu.

 

Flyg till Vietnam! Med nattbussars hjälp tog vi oss igenom i princip hela landet. Storstaden Ho Chi Mi (Saigon), Mui Ne, den kalla och regniga bergstoppen Dalat, Hoi An, moppe till Huè, Ninh Bihn och sist men inte minst huvudstaden Hanoi. Vietnam blir landet som i mina ögon ligger mitt emellan Thailand och Kamboja i utveckling. Vietnam är helt annorlunda än Thailand i miljö och varje stad kändes som ett nytt land med nytt landskap och ny temperatur. I Kamboja och Vietnam försökte jag satsa på att lära mig mycket om landet, historian och lokalbefolkningen och det är något jag är tacksam för att jag gjorde. Efter halva resan lärde jag mig äntligen äta med pinnar i Vietman.

Maten i dessa tre länder bestod för mig till 90% av fried rice and vegetables. 10 liter soja. Ibland kunde jag lyxa till det med nudlar. I Thailand blev det förutom riset mycket bananpannkakor, i Kamboja minst en fruktshake om dagen och i Vietnam smoothie, bananchips och torkad mango.

 

Flyg till Singapore, blev överraskad över vilket fantastiskt land. Exploaterad staden och drömde om att vara rik, blev sönderbiten av bedbags alternativt fick en allergisk reaktion. Spenderade pengar och åt glass, gick på Universal och såg 100000 kostymkillar. Njöt av att alla pratade så bra engelska.

 

Flög till Bali och kände mig från första stund hemma, jag har på något sätt alltid känt det på mig men fick de där och då bekräftat. Kom till Canggu och spenderade tiden med hipsters. Yoga och FANTASTISK mat, försökte lära mig surfarens bästa knep.

Åkte till Ubud och träffade apor och yogade på Yogabarn. Kände på vad riktigt regn är och hur en liten jordbävning känns.

Åkte till Gilli och solade och badade. Lärde känna Rasa ordentligt och allt hon förde med sig. Kickade igång min träning igen.

For till Uluwatu och hade kollohäng.

Avslutade allting Canggu.

 

För att sammanfatta mina highlights kommer Bali högt upp. Kanske för att jag fick vara frisk hela perioden här och på riktigt kunde känna livet i mig flera dagar i rad. Att de saker jag prioriterar högt fanns där. Att maten var från himlen och att jag för första gången under resan kunde äta annat än vitt bröd och sylt till frukost. Människorna som fanns i Bali och atmosfären i stort. Backpacker-livsstilen.

Om jag ska nämna någon nackdel med Bali också så är det att ön håller på att tas sönder. Jag träffade flera som berättade att det inte var samma ö som de besökte för 3-4 år sen och jag kan tänka mig att det inte kommer vara samma när jag åker tillbaka nästa gång. Om man jämför Bali med till exempel Boa Vista som också är en ö ungefär lika stor så har Boa Vista hela sin kultur kvar och man känner sig ett med den. I alla fall jag som älskar att leva mig in med lokalbefolkningen. På Bali finns ingen kultur och varenda restaurang, affär, bar osv drivs av européer. Det gör också att priserna är högre och för att komma åt den billiga streetfooden får man gå runt hörnet.

Nästa nackdel är att trafiken inte fungerar och de små vägarna har köer på flera 100 meter av taxibilar och mopeder. Det finns inget vad kollektivtrafik heter. Det gäller att försöka hitta kärnan om man kommer hit, om man nu vill de, det finns ju många fördelar med att allt är europeiskt också.

 

 

Hur känns de nu i kroppen att åka hem då. Jag vet inte, lite ångest har jag men de känns som den kanske släpper när jag får någon julstämning, eller så inbillar jag mig bara de.

I alla fall, med alla kort utlagda så kan jag säga att resan inte riktigt blev som jag hade tänkt det, även om man aldrig kan förutspå sjukdomar. Jag är så tacksam för att jag fick vara frisk de sista veckorna. Resan har absolut gett mig mersmak i resandet och jag kommer fortsätta hitta guldställen i världen. Så småningom ska jag nog hitta platsen jag vill bosätta mig på.

Jag har lärt mig hur enkelt allt är och att det räcker med en ryggsäck. Hur stor betydelse inställningen till saker och ting har, det var ju i för sig inget nytt och något som pappa och mamma tuttat i oss sen barnsben men det blir så påtagligt på resor som denna. En 12 timmars bussresa kan vara skitjobbig, men den kan också vara ett äventyr och en chans att lära känna nya människor, eller se en bra film eller lära sig något i en bok.

 

Jag har lugnat ner mig både psykiskt och fysiskt. Lärt mig hur mycket bättre jag mår när jag får röra på mig. Eller äta bra mat.

Gilla läget alternativt göra något åt det.

Det finns ingen annan som kan hjälpa dig om du inte frågar om det.

Våga, vad är det värsta som kan hända?

 

& Yolo, för alltså man har bara ett liv! Ät glassen! Kyss den där snyggingen! Res! Dansa som ingen tittar på! Skriv dikter! Lyssna på musik! Bestig det där berget! Utmana dig! Väx! Eller stanna hemma! Men låt för tusan aldrig fruktan över vad andra skulle tycka om dig hindra dig från att vara du.

 

Over and out.

 

Härmed avslutas kapitlet Backpackning 2018 och vi vänder sida. Vad som händer i nästa kapitel blir något helt annat. Ni hänger väl med!?

 

/Lovisa